Torsdag 19 Januari
Jag var så himla stolt när jag satt där längst fram under musikalen och såg mina stjärnor där uppe på scen. Men såfort jag satte mig i bilen på väg hem så började jag stortjuta. Kan inte fatta att de står där uppe utan mig. Kan inte förstå att de tar studenten men inte jag. Min älskade klass. Just nu känner jag mig så himla ensam..
Jag kan inte "dela" lyckan med alla mina vänner som tar studenten utan jag blir kvar ensam sen när alla drar iväg. Det sista året har min klass fått jobba mer tillsammans än innan, vilket betyder att de under det senaste året knytit band som jag aldrig får tillgång till. Jag har ingen olle vid min sida som kan hålla om mig när livet suger, som kan glädja mig med att säga "vi har iallafall varandra" och kyssa mig i pannan även fast jag ser ut som ett troll. Och så jävlajävla usa resa som blev åt helvete och förstörde så mycket mellan mig och mina vänner.
Jag känner att de senaste 4 månaderna har verkligen KICKAT AAAASSS och jag skulle helst av allt bara stänga av datorn och mobilen och låsa in mig på rummet i några dagar.
Haha. bara grejen att jag skriver det här på min blogg istället för att gå till en vän och berätta det bevisar allt.
Jag vet lite hur du känner. För det första så mår jag fortfarande rätt dåligt över hur skit USA blev. Och sedan konsekvenserna av det. Att inte kunna gå i skolan med sin klass. Hade verkligen världens bästa och det kommer suga när dom tar studenten ett år tidigare och ger sig ut i världen på äventyr och jag har jobbigaste året kvar. Även om man träffar kompisarna i klassen lite då och då, så ofta man hinner mellan jobb för mig och skolan och läxor för dom, blir det ju inte samma grej som innan. Det är så lätt att tappa kontakten, samtidigt som dom kommer varandra närmre och så. Så himla svårt det där. Även om man försöker se det positivt och hålla humöret uppe så kraschar det ibland. Är det liksom det här vi lagt ner typ hundra tusen på? Och det är så himla svårt att ha någon att prata med om det också, för folk förstår ju liksom inte riktigt. Svår situation att sätta sig in i.
Men hörrudu, stay strong. Och jag vet att vi inte direkt känner varandra och det kanske verkar lite knäppt men if you ever need to talk så finns jag... Jag fattar ju lite av vad du går igenom i alla fall :)
Massor av kramar!
