TA INGEN SKIT!
Ni ska veta att det är inte lätt att vara här, det är långt ifrån lätt. Men jag har klarat snart 40 dagar - jag är as stolt. Men det verkar som att jag är den enda. Just nu känns det bara bajs bajs bajs. De ända som verkligen stöttar mitt val är min finafinafinaste familj (därbland min pojkvän), några fina utbytesstudenter, vissa fina läsare och mina fina klasskompis melinda.
Jag vill också att ni ska veta att det är inte ett lätt val att välja att åka hem, jag har verkligen grubblat på det länge - skrivit säkert 435 listor med för och nackdelar, gett det nya chanser och verkligen försökt. Men jag har faktiskt gjort mitt val nu, jag valde att följa magkänslan och trotts att det verkligen inte är ett lätt val så har jag gjort det.
Och just nu känns det bara så sjukt ovärt att komma hem till vardagen - jag blev as glad häromdagen när jag loggade in på datorn. MASSA mejl från vänner, facebook meddelande och allt - DE SAKNAR MIG va min första tanke.
Alla löd typ såhär " nej stanna, du kan inte ge upp. du kommer ångra dig föralltid - åk inte "
Jag blir bara ledsen och irreterad när jag läser det - förlåt - men de flesta av er har inte ens en aning om hur det är att vara här. Och det vore så skönt att bara känna all kärlek strömma till än när man gått igenom något svårt och gjort ett svårt val - istället för att alla bara säger att man väljer fel.
Jag som är så stolt över det jag har gjort, ni får mig bara att känna mig så sjukt misslyckad och svag - istället för tvärtom som jag kände för några dagar sedan.
så nu får ni välja, antingen stöttar ni mitt val och tar emot mig med öppna armar - eller så håller ni era tankar för er själva, för jag orkar inte bli ner klankad på längre. Det spelar ingen roll hur mycket kärlek ni menar det med, ni får mig att känna mig så jävla dålig.
- så. nu ska jag vara positiv! PUSS
bläää va tråkigt att de inte stöttar dig.. men de förstår ju helt enkelt inte, så du gör rätt i att lyssna på dig själv och vad du vill i stället för att lyssna på alla andra.
men fortsätt att blöogga hemma i sverige pleeease! :)
tack. du är så fin! - absolut ska jag fortsätta bloggen :)
Ditt välmående går före allt annat men det är lätt att glömma i sånna här sammanhang. Jag tycker att det är helt rätt att du går efter din magkänsla! Hoppas den sista tiden blir bra nu. :)
Jag förstår hur du känner dig.
För exakt två årsedan åkte jag som utbytsstudent till Michigan och bodde precis som du i en värdfamilj. Min värdmamma var 26 år och jättegullig. Vi blev bra vänner och hade kul ihop osv. Värdpappan och jag hade också en bra relation trots att vi inte brukade umgås. Min värdsyster var 3 år och var.... ja hon var precis som en treåring är. Söt, jobbig, gullig, sjukt ouppfostrad, avundsjuk men ibland så himla fin.
På min skola var vi 24 utbytesstudenter. Det sög. Jag träffade många fina amerikaner men let's face it mina närmaste vänner var ändå utbytesstudenter. Jag och en av utbytesstudent vid namn Sandra blev skitbra kompisar och hennes familj hittade på en massa saker medans min familj mest satt vid tvn, så jag spenderade mycket tid hemma hos henne.
I mars så fick min värdmamma ett utbrott och sa att jag aldrig var hemma och en massa sånt. Sandras värdpappa var min LC och vi hade möte med honom. Allt blev bra och jag var hemma hela tiden i en vecka. Jag kände mig skitledsen men tänkte "jag måste ju förstå hur min värdmamma känner sig också". När jag två veckor senare ville umgås med en vän så blev hon skitarg och ordande ett möte med min LC och hans chef.
Jag var tvungen att skriva på ett kontrakt där det stod att jag hade misskött mig (vilket jag inte hade) och jag skulle bli hemskickad om jag gjorde något fel. Jag grät konstant hela mars månad typ hehe. På mötet sa dom att det räckte om jag var med en kompis 1-2 ggr per månad.
Alltså, jag hade inte haft någon hemlängtan fram tills mars så jag förstår inte helt hur du känner dig just nu. Trots att jag mådde så dåligt i mars så stannade jag året ut. Det är jag glad för, det blev bättre mellan mig och min värdmamma igen MEN det fanns inte en dag som jag tänkte "hmm jag skulle kunna stanna här längre". Även dom bra dagarna så kände jag "det är kul och så, men jag är på fel plats. Jag vill hem".
Nu kanske du tror att jag försöker säga att du skall stanna. Det säger jag verkligen inte. Tiden från mitten av mars till mitten av juni var bara en fjärde del av mitt utbytesår. Ändå kändes det ungefär 230 gånger längre än dom andra månaderna. Om jag var tvungen att göra det igen hade jag aldrig stannat. Det värsta som finns är att bo i en familj där det inte känns rätt och som tänker så otroligt annorlunda från hur min familj i Sverige tänker. Det är omänskligt att må så dåligt under en längre tid.
Du kanske kommer ångra dig när du kommer hem som dina vänner säger, men ibland så kan det vara bättre än alternativet. När man mår dåligt är 9 månader en väldigt lång tid.
Ta hand om dig och hoppas att du känner att du har gjort rätt val :) I ditt fall känns båda valen ganska bra tycker jag, men lyssna inte på dina kompisar för dom förstår inte hur det känns att bo i en familj där man inte känner sig hemma. LYCKA TILL!
Jag vet hur du känner, typ i alla fall. Jag kommer ihåg innan jag åkte hem, enda in i det sista var det människor som försökte övertala mig att stanna. Till och med när biljetterna var bokade och allt.
De sa att jag gjorde mitt livs största misstag om jag åkte hem. De sa att jag skulle ångra mig sjukt mycket. De sa att alla kände som jag och att det var fullkomligt normalt. De sa åt mig att tough it up så skulle det bli bättre med tiden. De rabblade upp allt jag skulle missa.
Jag vet att de menade väl, men det fick mig att må så dåligt. Jag började tveka över mitt val vilket gjorde allt så himla mycket svårare, jag kände mig skyldig som åkte hem eftersom "jag inte hade anledningar nog", jag kände mig så svag och dålig, som ett stort misslyckande eftersom att alla andra tydligen kände likadant men dom klarade ju av att stanna.
Idag, för några timmar sedan, kom jag äntligen hem. Det känns så himla konstigt men så sjukt rätt. Jag vet att jag fattat rätt beslut, rätt beslut för mig. Jag vet att folk kommer att ifrågasätta mitt val och tycka att det är konstigt, vissa kommer se ner på mig och kalla mig svag. Men det viktiga är - jag själv är så oerhört stolt. För jag gick min egen väg och valde det som var bäst för mig, trots att de flesta andra sa att det var fel. Jag klarade av att göra det jag tyckte kändes rätt trots att jag visste att nästan ingen skulle förstå.
Grejen är, valet att åka hem krävde så himla mycket mer styrka att ta än valet att åka till USA. Det var allt annat än lätt. Och det handlar absolut inte om misslyckande. Jag valde att åka hem tidigt, eftersom att det var det rätta för mig. Bara för att året inte blev som jag tänkt mig behöver inte det betyda att jag misslyckades. Det handlar heller inte om att taking the easy way out. Det handlar helt enkelt bara om att göra det som känns rätt.
Skrev väl mest det här för att du ska veta att jag vet ungefär hur det känns och trots att jag inte känner dig stöttar jag dig till hundra procent och finns här om du skulle vilja prata. Stay strong girl! And do whatever feels right and will make you happy. Och lyssna inte på allt det där negativa. Om att komma hem är det som känns rätt för dig att göra - kom hem!
Och en sista grej som jag kände. Om man mår så pass dåligt att man bara vill hem kommer man varken ha roligt, får ut mer av året, växa eller lära sig mer. Det tar stopp. Så vad är det då för mening med att stanna? Att åka hem betyder ju inte att det här fortfarande kan bli bästa året i våra liv hittills!
Bra skrivet! <3
