Söndag
kanske svårt att se, men den är rätt stor..
Idag var det en mysig söndag. Efter att vi ätit frukost, lunch och kollat på två filmer så kom michelle hem. Vi bakade lite, (eller ja.. degen var färdigköpt OCH SUPERGOD )åt lite deg och började även fixa tacos. ÄNTLIGEN lite mat man kände igen!! HAHA FAIL. De hade helt annan köttfärs, sen hade de bara köttfärs och ost plus skal. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men jag drog en längtande suck efter pappas tacos och åt sedan glatt vidare. Aja, sen begav vi oss ut till trädgården och gjorde en stor brasa som vi sedan grillade marsmellows i. JUMMY. Det var väldigt mysigt och det kändes som att jag kom ett steg närmare i familjen. Joel (pappan) är lite svårare, men antar att han inte riktigt vet hur man ska hantera tonårstjejer.. eller vad man ska säga. Det är ju helt nytt.
Hem längtan berodde nog mest på Pms och mammas mejl. Helt knäppt.. Hon skrev typ bara "elli är i goteborg, pappa är i enköping, hästen går bra, hundarna mår bra. idag ska vi..." och ändå så började jag böla som en gris. Jag bölar nu också, vet inte varför.. Tror att det är någonting med att hon skickade det. Hon brukar inte vara den som liksom sätter sig vid datorn och bara mejlar och visst, vi har fått mycket bättre kontakt under senaste året. Ärs, jag vet inte.. jag bara bölar så fort jag tänker på att hon skickade ett mejl. (det betyder inte att du ska sluta mamma!)
Hur som helst, kan knappast fatta att jag börjar skolan på tisdag. Jag är så sjukt nervös över det. - måste komma ihåg att byta klasser också! - läskigt!!
Godnatt finisar - ni är mitt ljus.
Alltså jag har ju haft någon extrem tur, vill jag bara säga. Jag har själv inte känt av hemlängtan än, så jag kan väl inte säga att jag förstår känslan. Men det där om att du inte skulle vara stark nog för att klara detta år är ju bara bullshit! OM du gör Ewelina! Jag är övertygad om att allt kommer kännas bättre när skolan börjar! (Ja, jag är också sjukt nervös, börjar också på tisdag, but still!) Visst kommer det vara svårt i början osv. Men jag tror du känner av kulturchocken nu, men sen när du träffar fler nya människor och hittar vänner kommer det mesta nog kännas enklare! :) Don't you dare give up on me! Tänk på att det finns mååånga fler som är i precis samma situation som du, som känner hemlängtan, men som stannar. Det kommer du också göra, det här kommer gå skitbra, och nästa år när allt är slut kommer du vara så jävla glad att du gjorde det, ändå. KRAM OCH HJÄRTA
åh gud, har läst hela din blogg nu och jag måste säga att du verkar SJUKT stark.
förr sommaren tröäffade jag en grekisk tjej på en språkresa, och vi blev bra kompisar så jag ville såklart hälsa på henne i somras. Me när jag kom dit blev det inte som jag tänkt mig, hela de 2 veckorna jag var där pratade hon BARA grekiska, hennes grekiska kompisar(som inte talade någon engelska, eller inte ville, förutom när de sa elaka saker till mig dvs. ugly var väl standarsrepliken!) var med oss hela tiden, killkompisarna snackade skit om mig och tjejkompisarna gav mig bitchblickar. Jag grät varje kväll, och det enda jag ville var att ringa min mamma och prata med henne men tror du det gick? NEJ! telefonjäveln hade gått sönder.. så jag genomled dessa två djävulska veckor, men vet du vad?
jag försökte göra det bästa av det. Jag undvek att vara med hennes vänner i största möjliga mån, jag badade så mycket som möjligt och solade, åt glass, åt crepe - semestergrejer helt enkelt! Och när jag kom hem var jag så sjukt stolt att jag klarat av det, och jag känner mig (låter cheesy, men seriöst..) vuxnare efter den där upplevelsen.
så om 2 veckor kunde vara en sån big deal för mig, fatta då hur du kommer växa efter det här året.
Håll ut(eller skaffa ny familj om de blir för jävliga haha) och gör det bästa av det:)
STOR KRAAAM
