handen på hjärtat
Jag tror att jag tog det här valet lite för förhastat, för att kolla ifall mamma och pappa skulle låta mig åka. Jag menar, många som åker har drömt om det sedan de var små. Det gick så fort för mig..
Jag känner redan lite att "okej, this is it - nu har jag testat dethär" Känns som jag redan utvecklats massor och fattat lite mer, mest av allt så tror jag att jag förstått hur bra jag egentligen har det. Det är jobbigt att vara här ibland, allt är så olikt det jag är van vid, det jag gillar. När man ska göra familjjära saker här åker man och kollar på cordells träningar, åker på garageloppis och kollar på skräp och allt är så annorlunda mot vad jag gillar.
Jag gillar familjen, trotts att de är lite tråkiga ibland och jag har inte fått några så nära vänner än så att man kan hitta på saker utanför skolan. Så det blir att om det inte är skola, musikalrep eller cordellsträningar så sitter man bara och sitter.
Det är så lätt att skryta om att man ska spendera ett år i usa utan att ens tänka på hur mycket det påverkar än phsykiskt.
Det känns som att jag så mycket hellre skulle vilja hitta på andra saker än att vara här i 34587år till. - förstår ni vad jag menar?
Det är inte min grej att vara här, jag saknar att kunna sätta mig i bastun eller höja temperaturen på elementet när jag fryser. Nu förtiden sover jag med vinterjacka,
huset saknar isoering och mitt ena fönster går inte ritkigt att stänga. jag har försökt täcka för det med strumpor - men det hjälper inte så mycket.
Alla dagar ser lika dana ut ungedär.
alla skoldagar iallfall
måndag: skola - musikal - cordellsträning - plugga - sova
tisdag: skola - musikal - cordellsträning - plugga - sova
onsdag: skola - komma hem och äta - plugga - sova
torsdag: skola - musikal - komma hem - plugga - sova
fredag: skola - musikal - komma hem - plugga - sova..
lördag : upp tidigt - cordellsmatch - äta ute med familjens vänner - slappa - sova
söndag : kyrkan - slappa - kyrkan - plugga - sova.
Just nu känner jag mig faktiskt rätt klar här, skulle mycket hellre vilja komma hem. Kanske läsa några av ämnerna i skolan (kan man välja att läsa hälften ett år och andra hälften ett annat?) ta hand om djuren, kanske skaffa ett jobb och upptäcka nya saker.
Just nu känns det som att jag bara väntar tills det känner som att jag har varit här tillräckligt länge för att kunna säga att jag försökt.
Men det känns bara inte som en sak för mig, känns som att.. jag vet inte.
Jag är nog inte utbytesstudent-typen direkt. Här är man så beroende av alla andra, jag saknar friheten att kunna åka vart jag vill, när jag vill.
jag saknar min vardag i sverige. Jag saknar mina vänner, jag saknar min familj, jag saknar mina fina djur, jag saknar ridningen, jag saknar skolan, jag saknar körkortet, jag saknar att kunna göra vad jag vill, jag saknar maten, jag saknar att få skratta på riktigt, jag saknar mitt rum, jag saknar mitt stora fräsha hus, jag saknar att kunna prata med någon - öga mot öga - när livet suger, jag saknar att få vara mig själv till 100%, jag saknar att kunna hitta på sakner med vännerna, jag saknar att somna till svensson svensson, jag saknar min pojkväns snarkningar, jag saknar att behöva gå till stallet fast det är alldeles för kallt, jag saknar hela sverige och jag saknar absolut min pojkvän.
Detta skriver jag inte för att jag har hemlängtan, för just nu har jag faktiskt inte så mycket hemlängtan. Jag känner mig bara så himla på fel ställe..
och just nu känner jag bara " hur lång tid tar det innan man kan säga att man kämpat?"
Jag tycker att du har klarat av väldigt mycket. Jag skulle aldrig ha klarat av de ni utbytesstudenter har klarat och jag beundrar er för det. Jag älskar att läsa om era upplevelser.
Om du verkligen tycker att det är dags att gå hem så tycker jag att du ska följa din magsjänsla och åka tillbaka.
Men om du är bara trött på hur de lever eller situationen så kanske du borde prova byta värdfamilj. Alla människor i USA bor inte likadant det är olika. Jag läser flera ubytes bloggar och dom flesta värkar ha det bra och gör olika saker med vfamiljarna. Du borde prova att bytta. Du kommer att åka hem till Sverige i båda fall nu eller i maj/jun.
Gör det du tycker är best och det kommer att bli bra igen. Lycka till!!!
Ewe älskling du är så himla stark <3 bara att åka iväg till USA är starkt... glöm aldrig det <3
du har ju varit där en hel månad, vilken är sjukt länge för en 18-åpring att varborta från allt tryggt såsom vönner, familj etc. vill du åka hem kommer ingen se ner på dig, gör de det skulle de nog själv behöva åka iväg en månad till en främmande plats för att förstå hur jobbigt det faktiskt kan vara!
du kommer säkert ta ett jtättebra beslut :) kram!
jag vet precis hur du känner, har gått igenom samma sak. Så bara skriv till mig om du vill prata, tror ja är vän med dig på facebook :)
