tracii och jag under kören

Idag när jag satt och prata med en fin tjej i skolan så berättade jag att jag skulle hem. Jag började beskriva varför på mitt krångliga sätt - jag har ju inget svart på vitt svar liksom. Men hon bara skakade på huvudet och sa att det syndes att jag inte vad lycklig " du ler ofta, man det syns att det inte kommer från hjärtat - för det når aldrig riktigt ögonen" sa hon. det var fint.

Jag tänkte iallafall skriva en uppsats om varför jag lämnar USA nu på onsdag.

Som jag redan beskrivit så var hela iden med att åka rätt spontan, jag har aldrig tänkt på att åka som utbytesstudent eller drömt om det som många har. nivet, det låter alltid bra att säga till alla " jag åker till usa och är där i ett år " - jag är så glad att mina föräldrar tillät mig göra dethär för wow vad jag lärt mig saker.

Jag vet inte om ni vet (olle vet iallafall) men jag har väldigt svårt att släppa in nya människor i mitt liv ibland. Nivet, att verkligen öppna upp sig för nya människor. Efter att jag blivit sårad en gång för länge sedan och jag inte pratade om det så har jag blivit så stängd av mig. När jag väl öppnat mig så pratar jag på rätt bra om känslor och sånt, men så fort jag inte känner mig 100% säker så väljer jag att vara tyst och tänka för mig själv istället. Och jag ska vara ärlig - de flesta amerikanska ungdomar är så sjukt självgoda. De må vara öppna, men så sjukt självgoda att det finns inte. Och det gör mig osäker, så istället för att bli BRA självständig här så har jag ända sedan jag kommit hit levt lite som i en bubbla. Ni vet, överanalyserat allt och bara tänkt förmycket.

Jag har verkligen förstått hur bra jag har det i sverige, hur underbart liv jag faktiskt lever. Jag känner mest att ja, nu har jag verkligen blivit mer mogen och självständig - jag har verkligen utvecklats under min tid här. Men jag känner att livet i min bubbla kommer inte hjälpa mig här. Och jag menar, det tog säkert 3 månader innan jag kunde öppna mig för min egna pojkvän - hur mycket jag än försökte. Så det känns som att i denna miljön kommer det bli så sjukt svårt för mig att faktiskt må bra och verkligen vara mig själv.

Jag vet vad ni tänker - usa är underbart och du kommer säkert ångra dig. Men grejen är att jag mår inte bra här, så det är inte värt det att vara här bara för att man betalt. Det är helt fel sätt att tänka på, jag har utvecklats och blivit en bättre människa - det är värt alla pengar i världen.

Och jag menar, pengar finns det gott om - det finns faktiskt bara en utav mig.
Och jag har fått fina vänner här som jag självklart kommer sakna, men de kommer vara kvar här - jag vet att jag kommer komma tillbaka och hälsa på min värdfamilj här. Jag menar, efter jag gått ut gymnasiet kanske jag drar med mig olle och kommer hit och bara är här typ 1 vecka sen åker vidare i usa eller något.

Livet är inte slut bara för att jag lämnar usa för att åka hem. Det känns så himla rätt att ha gjort det här valet och jag är så himla stolt över mig själv att ha varit iväg helt själv i usa i 40 dagar. - hur många 18åringar har gjort det?!




" när den rätta dyker upp så säger hjärtat till, och då får huvudet säga vad det vill "
känns faktiskt rätt mycket så när det gäller dethär valet. Det är så rätt för mig att åka hem, jag kommer sakna alla här - men de försvinner ju inte.