sitter och kollar på bilder sen i somras. ÅH. världens bästa sommar utan tvekan. Det är så svårt att ha samma känsla när det gäller kärlek som det var då. Nu är det mörkt och kallt, det är massor av plugg (för olle), massa måsten och sånt. Jag antar att det gäller att acceptera att livet inte alltid kan vara en dans på röda rosor. Utan ett förhållande går i vågor och om man ska börja tvivla på varandra såfort vinden blåser så blir det en rätt knepig att leva. Man går igenom olika faser i livet och vissa är jobbigare än andra. Just nu längtar jag bara tills vi kan skaffa oss en lägenhet och verkligen börja leva med varandra.

För vet ni? Jag är 18år, jag är vuxen och mydig. När mamma och pappa var i min ålder så träffades de.
Tänk om det är så att det alltid kommer vara jag och olle?